Ironi med Karin

Hennes äppelträd hade börjat ge frukt. Hon stod under det täta grenverket precis intill stammen och tittade upp genom kvistar och blad, mot den klarblå himmel som på vissa ställen kunde ses kika fram emellan dem. Först såg hon bara några få frukter: små, och ilsket gröna; de var knappt synliga mot trädets löv med samma färg. Kanske var det för att ögonen vande sig; att de nu visste vad de skulle leta efter, för snart såg hon äpplen i mängder, på varenda gren hängde de; vissa visserligen fortfarande mycket små, men andra stora som knytnävar. En något vaksam känsla av att detta var alltför oväntat träffade henne, men nyfikenheten och frestelsen som denna nyfunna skatt ingav höll henne i ett fastare grepp. Hon måste testa ett. Bara strax till höger om hennes axel hängde en perfekt rund, svagt ärtgrön frukt som hon hastigt ryckte från sitt fäste och tog en stor tugga av. Det smakade fullkomligt ljuvligt.

Bara ett par dagar senare var trädets grenar så nedtyngda av skörd att hon inte hade något annat val än att börja plocka. Hon plockade, och plockade. Varsamt lade hon ner de noggrant analyserade och därefter tillfredsställande frukterna i en korg; de som visade minsta tecken på ofullkomlighet slängde hon bryskt över staketet. Snart var trädet avskalat och hennes korg proppfull med de mest perfekta av äpplen. Hon kände stolthet. Hon ville visa hela världen sin fina egenodling, och främst Handlaren på byns torg, han som alltid frågat henne om hennes träd och när det skulle börja ge avplockning. Hon ville erbjuda honom att sälja dem åt henne. Tänk, vad smickrad han skulle bli. Tänk, vad han skulle kunna få för så fin frukt, och tänk – tänk – så tacksam han skulle vara! Hon måste gå dit imorgon bitti, tänkte hon.

I dagjämningen vaknade hon med en förväntansfull känsla i kroppen. Den stack rastlöst fingrarna, den rörde sig oroligt i magen, men i huvudet var den kristallklar; hennes målmedvetenhet och längtan efter bekräftelse var starkare än nervositeten. Äppelkorgen väntade på henne i hallen. Den tycktes lysa mot henne där den stod, som om frukterna befallde henne att uppmärksamma dem, att visa upp dem, att inse dess äkthet och exklusivitet. Hon lydde. Med den tunga, men lättburna korgen i armvecket, promenerade hon långsamt in till byn. På torget stod Handlaren i sitt stånd, och hon kunde känna pirret som myror i fingrarna; tarmarna röra sig som ormar i magen. Hon hade egentligen inga förväntningar. Handlaren kunde helt sonika tacka nej till hennes erbjudande, han kunde säga att trots att han var glad åt hennes generösa förslag, kunde han inte sälja hennes fina äpplen just nu. Hon var helt oförberedd på vilket svar som än skulle komma, och när hon efter ett stärkande, djupt andetag ställde sin fråga, och mottog Handlarens ”Tack, men det finns inte plats för din frukt här i min affär”, kände hon sig mer eller mindre likgiltig. Hon ifrågasatte inte, för hans svar var tydligt, och hon hade inte den auktoritet som tillät henne att motsätta sig det beslut som skulle avgöra ödet för hennes kära äpplen. Så kände hon när hon artigt, och utan att visa det minsta tecken på förvåning eller annan känsla, tackade för sig, vände och gick hem.

Under hemvägen började tankar attackera hennes tidigare så lugna och resonliga respons på Handlarens nekande. Han hade aldrig helt tydligt sagt att han fann hennes äpplen särskilt åtråvärda, men samtidigt hade han alltid visat intresse för hennes tidigare så kala träd, och varit ack, så tillmötesgående då hon velat diskutera den frukt som hon räknade med att få i framtiden. Hans stånd var säkert belamrat med varor så det räckte, men inte skulle hennes äpplen ta så stor plats, inte skulle de vara till en börda för honom. Inte kunde han väl veta så direkt, utan en närmare titt på hennes guldgruva, vad de skulle innebära – eller inte innebära – för hans försäljning. Hon tänkte först att hon kanske varit otydlig med sitt förslag, och att hon borde fortsatt förklara för honom vad det egentligen var hon erbjöd. Hon tänkte sedan att han nog bara ljugit för henne, och att hans önskan om nyheter rörande hennes äppelträd inte alls hade varit ett sätt att visa intresse, utan blott en önskan om nyheter överhuvudtaget, en önskan om ett vardagsavbrott. Sist tänkte hon att det antagligen var någon annans äpplen han ville ha.

Korgen med frukt blev stående i hallen igen. Utan vetskap eller intresse kring vad hon skulle göra med dem, lät hon bara dagarna gå, och försökte med all sin makt att ignorera den överfulla behållaren. Det skulle visa sig svårare än hon hade räknat med. De som tidigare hade varit hennes stolthet stod fortfarande och försökte befalla henne att se dem, genom sin starkt lysande kulör och sin söt-syrliga, lockande doft. Någonstans inom sig visste hon att hon skulle behöva göra något åt dem alldeles för snart; tillaga dem till något mer hanterbart, kanske erbjuda dem till en annan Handlare, eller bara iskallt slänga dem över staketet så som med deras mindre perfekta syskon. Kanske var det för att den dubbla bördan av en korg full med äpplen, samt en förödmjukad känsla av ovälkommenhet, blev för tung över bröstet på henne, kanske för att hon i tyst hemlighet önskade att Handlaren skulle ändra sig och vilja ta emot dem ändå, som inget gjordes. En blandning av hennes brist på målmedvetenhet och skam över hur erkänt förvirrad och sorgsen hon nu kände sig, förlamade henne och hindrade all beslutsfattning. Ett minne av den stolthet och spända förväntan som hon känt inför det som hon då såg som sin skatt sköljde över henne, och hon tänkte att om hon vetat då hur hon känner nu, skulle hon låtit äpplena ruttna på trädet.

Trots att ånger var den känsla som bäst beskrev hennes nuvarande sinnestillstånd, kunde hon aldrig få sig till att ångra Handlaren. Även om hon ibland kände ilska gentemot hur han fick henne att känna, kunde hon inte finna någon anledning till att skylla honom för något brott. Hon ångrade inte deras långa samtal om diverse trädgårdsväxter, hon ångrade inte den goda stämning som infann sig de två emellan då hon sökte sig till honom för hjälp och råd kring frukt, grönsaker och rotfrukter, och för allt i världen ångrade hon inte att den första tanke som dök upp i hennes huvud då hon insåg vilken fantastisk skörd hennes älskade äppelträd givit, var den om Handlaren.

Och så gick dagarna. Kvar i hallen stod fruktkorgen, och kvar i tanken fanns Handlaren och hans nekande. Hon undrade hur lång tid det skulle ta innan alla äpplen hade förvandlats och förmultnat. Trots att hon innerst inne visste att inget skulle hända som kunde lätta den tyngd som frukten nu var på hennes axlar, om hon inte själv tog tag i saken och slängde över dem på andra sidan staketet. Hon visste, men ändå gjorde hon inget. Det skulle heller inte dröja länge förrän äpplena inte längre var sådär vackert ärtgröna och perfekt runda som tidigare, utan ruttet bruna och deformerade. Tröst fanns inte längre att finna i tanken om att Handlaren en dag skulle knacka på hennes dörr och skamset, men med en säkerhet om att rätt beslut var fattat, be om att få ta emot hennes frukt och sälja den på byns marknad. För den frukt som hon en gång erbjudit var inte längre i säljbart skick, och trots att hon inte haft ork till att se efter, misstänkte hon att trädet inte längre bar skörd för henne att ta del av. Det stod där i sin fulla prakt, redo att vakas över som vore det den juvel hon en gång i tiden prisat det som, men inte förrän den dag då Handlaren visade tecken på att åter uppenbara ett intresse för trädet och dess eventuella gröda, skulle hon se efter. Den dagen kom aldrig.

Tiden gick, så som tiden alltid går: långsamt och forcerat till en början, men, sedan den fått upp ångan, i en rasande fart, tills timmar inte längre kan urskiljas från sekunder. Underligt var det ändå; det faktum att en krossad förhoppning som ingen ens visste existerade kunde omkullvälta en hel illusion av verkligheten, som också den endast fanns i hemlighet. Mer underligt var hur snabbt en känsla kunde ta sig till ytan, efter att ha legat nedgrävd på havsbotten så länge. Mest underligt; hur omöjlig den sedan var att dränka. Hur många gånger vi än lovar oss själva att aldrig mer hoppas, att aldrig mer gissa oss till vad våra motspelare tänker, utan istället fråga dem, och hur många gånger vi än vrider oss i de plågor som nederlaget lämnar oss med, fortsätter vi. Antingen fortsätter vi att hoppas. Antingen att gissa. Eller så fortsätter vi att plågas.

Hösten övergick i en bitter vinter, och vintern tinade sedan till en frisk och blomstrande vår. Det var inte förrän sommaren stod på tröskeln och med varm hand lockade henne ut i trädgården, som hon tillät sig själv att följa med. Fortfarande vilade ett slags dunkel över äppelträdet, och inte på hela vintern hade hon besökt marknaden på byns torg, utan tagit den något längre, men betydligt mindre smärtsamma vägen till grannbyn för att handla. Där fanns en Handlare som mer än gärna ville diskutera hennes körsbärsträd.