Jag kommer inte alltid vara såhär
Saker och ting förändras, och det är så jävla läskigt. Vinter blir till vår, och våren blommar ut i sommar, och det är oftast kring den här tiden, då dagarna är långa, kvällarna ljumma och mornarna lite lättare att handskas med, som förändringarna passar på att ske. Som om vi inte skulle märka något i får eurfori över sommarens under, hopplösheten som upphävs när D-vitaminbristen inte längre är lika påtaglig, eller när vi njutsamt konstaterar att det faktiskt blev en värmebölja i år också, tänka sig! Sommaren är en lycklig tid, och i lyckliga tider är det lättare att hantera katastrofer. Visst är det väl så?
Definitionen av ordet "katastrof" är tämligen oklar, och högst individuell. För någon som hittills haft de allra flesta bitar i livspusslet någorlunda rätt placerade och korrekt sammanlänkade, krävs det kanske mer än en på många sätt betydelselös förändring för att händelsen ska kunna katastorfförklaras. För en annan som tappat hela sin låda med livpussel i golvet, och nu desperat kravlar runt bland dammråttorna där nere i jakt på hörnbitarna, kan den minsta lilla rubbning av den knappt existerande och i smärre panik framtagna planen, få marken att rämna under fötterna, och hela själen att gå i tusen och åter tusen bitar. Katastrofen är uppenbar. Världen har rasat samman. Livsgnistan är endast en falnande glöd.
Sommaren är endast en illusion av en lycklig tid. Det är svårare att se mörker när solen aldrig går ner. Det finns inget fel med det; om det går att lura sig själv till att vara lycklig, måste jag ändå säga att det är att föredra framför att inte vara lycklig alls. Illusioner är dock opålitliga, och absolut genomträngliga, särskilt om det ligger en katastrof och lurar bakom närmsta hörn. Därför kan dessa förändringar, som ändå mycket respektfullt försöker infinna sig då dess ankomst ska vara som minst ovälkommen, orsaka en hel del skada. Ifall det nu är så att den utsatta personen för tillfället inte är helt i samklang med sommarens illusion av lycka.
Saker och ting förändras, och det är så jävla läskigt, men samtidigt så välbehövt. Hur rädd jag än är för att förlora de guldkorn som jag försöker värna om i min nuvarande situation, måste jag erkänna att min rädsla inför att vara fast i den person jag är just nu är större. Den jag är nu är fantastisk på många sätt, men det är inte på långa vägar den jag vill vara i framtiden. Jag vill förändras, jag vill utvecklas och jag vill fortfarande vara jag, men ett jag iklätt den rustning som smidits över elden som brinner av bränsle från forna erfarenheter. Jag kommer förändras, för tillfället långsamt, men i perioder mer drastiskt. I de stunderna ska jag stå rakryggad, iskallt möta rädslans blick och fortsätta lägga mitt livspussel.
Det kanske inte låter så coolt, men tro mig, ni ska få se.
Karin