Ironi med Karin

När jag var liten bodde det demoner under min säng. Vissa barn var rädda för monster, troll och vättar som lurade i mörkret där under, men inte jag. Jag trodde inte på fysiska vidunder, inte ens på jultomten, men spöken och vålnader och gastar och demoner, det trodde jag på. Jag visste att de fanns där och jag visste att när jag skulle lägga huvudet på kudden, blunda och försöka sova, då skulle de krypa fram. De skulle viska till mig. Och jag skulle ligga där, vaken, och försöka att med all min makt trycka de ifrån mig. Ibland skulle det gå. Andra gånger skulle jag ligga där i timmar. Ropa på mamma, på pappa. Och jag skulle be dem säga något som skulle hålla demonerna borta.

När jag var liten bodde det demoner i min garderob. De hade långa, porösa, genomskinligt svarta armar som de sträckte ut genom glipan mellan dörrarna, och i riktning mot mig där jag låg i min säng. De skulle viska till mig. Och jag visste att de var på riktigt, för de kunde kontrollera mig. De skulle berätta för mig om dagen som gått. De skulle utelämna den skinande solen, de roliga lekarna och de skulle utelämna när mamma och pappa kramade mig och sa att de älskade mig. De skulle ge mig nya saker att tänka på. Tankar som i verkligheten var osanna. I verkligheten var de bagateller, och i verkligheten hade de ingen betydelse. Men nu var de planterade i mitt huvud, och de hade grott, och de hade börjat växa. Tillslut var de så stora att de fyllde allt utrymme i mitt huvud, de trängde undan allt annat, och jag skulle gråta, för demonerna lät mig inte sova.

När jag var liten bodde det demoner bakom gardinerna. Vi var vänner. Det var vad de sa till mig. De skulle hjälpa mig att bli en bättre människa, sa de. De skulle hjälpa mig att reda ut allt trassel jag ställt till med, sa de. Och de sa att allt skulle bli bra. Jag var tvungen att lita på dem, sa de, och det gjorde jag. Jag trodde dem, och jag lät dem kontrollera mig, och jag tänkte att kanske inte idag, kanske inte imorgon, men snart – snart – skulle det bli bra. De viskade till mig. Det började så, men de kom alltid närmre, fortfarande viskandes, och kära vänner, har ni någonsin hört sådana viskningar som dånar i huvudet? Jag trodde det skulle explodera, och ibland vad det just vad som hände. Explosioner som fick mina luftvägar att täppas igen och mina ögon att svämma över, och jag kunde inte andas, men demonerna sa fortfarande att allt skulle bli så bra. Då hatade jag allt som var bra.

Men Karin! Demonerna måste ju ha flyttat ut nu. Du är inte liten längre – eller ja, du är ju i alla fall äldre nu. Inte kan de väl förfölja en vuxen person. Och det där är ett vanligt missförstånd gällande demoner, för kära vänner, det finns en hemlighet om dem som väldigt få vet. Jag hoppas att när ni får veta nu, kära vänner, kommer er förståelse att öka. För ni ska veta, kära vänner, att demoner är ensamma. Istället för att söka sig bort, kanske för att söka upp ett nytt offer, eller för att gå i terapi, eller helt enkelt ge upp, sökte de sig närmare. Och när de var så nära att definitionen av ”nära” var för långt bort, fanns där bara ett alternativ. De flyttade in. Till den plats de besökt närmast varje natt i åratal. De flyttade in i mitt huvud. Demoner trivs bäst i skydd av mörkret, och natten fortsatte att vara deras mest aktiva del av dygnet, men i skydd av mitt tjocka skallben, kunde de leva och frodas även under andra tider. De förföljde mig. Och ingen kunde se dem.

De har bott där enda sen dess. Att driva ut demoner är ett ansträngande och svårt, för att inte säga omöjligt, jobb. Men de går att kontrollera. Tro det eller ej, det var faktiskt i skolan jag lärde mig hur jag skulle göra. För jag fick veta något demonerna inte visste, och det var att ensam inte är stark. Utan ensam är bara ensam. Med inneboende på övervåningen som ständigt är ensamma, var det egentligen inte konstigt att jag också blev det. Tills jag insåg att jag inte var det. Jag trodde hela tiden att det bara var jag som kunde driva bort mina oinbjudna gäster, men jag har insett att de som kontrollerar dem mest effektivt, de som kontrollerar dem bäst, kära vänner, det är ni. Varje gång ni ser mig när demonerna säger att jag är osynlig. Varje gång ni pratar med mig, trots att demonerna hävdar att jag inte förstår. Varje gång ni ler mot mig, fast demonerna berättar att jag är hatad. Jag har er att tacka, men jag ber er om inget. Demonerna är mina att driva ut, mina att bekämpa, och mina att stänga in bakom låsta garderobsdörrar igen, men jag skulle aldrig klara det utan er hjälp. Tack för det. Tack, tack och återigen tack, för jag vet att det är äkta. Demonerna är känsliga för mycket, men det finns inget de kan avslöja så lätt som falskhet.

Jag är stark. För jag är inte ensam. Även fast demonerna vill få mig att tro det när jag ligger själv i min säng om kvällarna och försöker sova. Precis som när jag var liten – som när jag var ung – viskar de. Och jag ska erkänna att jag inte alltid lyckas trycka undan dem. Jag kommer leva med dem i resten av mitt liv, för det är så demonerna fungerar. Men jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag tänker låta bygga en mur, byggd med den energi som demonerna vill ta ifrån mig. För varje leende ögonpar jag möter när någon säger god morgon till mig i korridoren, för varje skratt jag får dela, och för varje vänligt värmande kram, blir muren högre och bredare. En dag kommer den vara ointaglig. En dag kommer den stå solid. En dag kommer den antagligen att falla. Men då ska jag bygga upp den igen. Jag ska aldrig sluta kämpa. För jag är inte ensam. Jag är stark.

Karin