Ironi med Karin

Vi är redan inne på den andra veckan i den sista sommarmånaden, vilket för den eviga pessimisten onekligen innebär att årets varmaste och ljusaste årstid börjar lida mot sitt slut. Samma pessimist skulle anse detta faktum som något sorgligt, jobbigt och definitivt vemodigt. Däremot skulle en optimist kunna erbjuda en hel lista i kontrast till pessimistens hyllning av sommaren. "Nu går det snart att njuta av höstens fördelar (här bifogas ett uppräknande av bra saker som följer med de kommande månaderna fram till december)!" "Ska det ändå inte bli lite skönt att gå tillbaka till de vardagliga rutinerna?" (Detta förutsätter att en 1. någon gång under sommaren frångick sina vardagliga rutiner, 2.  i våras följde en viss vardaglig rutin, eller 3. har någon typ av rutin att gå tillbaka till när hösten nu nalkas. Optimisten uppfyller självfallet kraven för både punkt ett, två och tre, och kan därför se - vilket hen uppenbarligen karaktäriseras för - optimistiskt på det hela.) "Nu kommer du ju slippa störas av alla irriterande insekter, att vakna av att solen skiner in genom fönstret redan klockan fyra på morgonen, och för att inte tala om den eviga beslutsångesten när en ska välja glass ur frysdisken, under en stekande varm och absolut glasskrävande dag!"

 

När jag fick höra om det sistnämnda dilemmat började det snurra igång lite smått i min hjärna. Hur skulle det se ut om våra nyfunna vänner pessimisten och optimisten skulle stå inför ett glassval, en solig sommardag som den vi nu ska föreställa oss? Låt oss nu kalla optimisten för Erika, medan pessimisten får heta Karin. Karin och Erika står framför den överfulla glassfrysen, med svetten klibbandes innanför deras tunna linnen och solglasögonen i pannan. Det har kommit in en hel drös med nya, spännande glasssorter, och både optimistiska Erika och pessimistiska Karin är lockade att prova. De inleder en diskussion om glassarna, och snart är de så inne i den att butikspersonalen sneglar nyfiket mot våra huvudpersoner, där de nu stått i snart en halvtimme, vilt gestikulerandes och entusiastiskt talandes om för- och nackdelar med de olika valen.

 

"Självklart finns det potential hos majoriteten av de nya sorterna att vara riktiga höjdare", säger Karin engagerat, "men hur lovande dessa namn och beskrivningar - som i marknadsförande syfte är framtagna, keep in mind - på innehållet än låter, kan jag inte låta bli att frukta den besvikelse som eventuellt kan uppstå om min åsikt gällande glassens smak, konsistens och, ja, helt enkelt dess helhet, inte är tillfredställande. Åtminstone inte lika tillfredsställande som någon av de klassiska glassarna. De som jag verkligen vet att jag gillar, och som hittills aldrig svikit mig i stunder av glassavnjutande."

 

"Jag förstår din synpunkt, absolut gör jag det", svarar Erika, minst lika ivrigt, "men samtidigt finns det ju en potential i dessa nya produkter som, att bedöma av dessa namn och beskrivningar du nämner, definitivt är värt att utvärdera. Det värsta som kan hända är att mina förväntningar inte tillgodoses av glassens egenskaper, och då har jag ju åtminstone blivit en erfarenhet rikare idag. Föresten, vart kommer ett evigt trampande på samma ställe ta mig i livet? Om jag vågar ta ett steg utanför min trygga sinnesnärvaro idag, är jag övertygad om att jag imorgon kommer kunna ta mig an fler utmaningar av dessa slag, med medvetenhet om att jag kan lyckas, likväl som jag kan falla pladask."

 

Så fortsatte vännerna diskutera fram och tillbaka, och när kassapersonalen tillslut försiktigt närmade sig dem och meddelade att det snart gått fyra timmar, och var dags för stängning, hade Erika och Karin ännu inte bestämt sig för vilken glass de skulle äta.

 

"Nej, vet du vad!" utbrast Karin optimistiskt. "Jag ska prova den här nya glassen idag! Som du säger, Erika: den kan överaska mig och bredda mina vyer, likväl som den kan göra mig besviken. Men det är dags för mig att ge mig ut på djupare vatten, nu när jag tillfullo bemästrar den grund jag idag står på."

 

"Karin, för mig får det bli den här gamla klassikern idag", bestämde sig Erika för, aningen reserverat. "Även om jag njuter av spänningen som nya erfarenheter innebär, vill även jag ibland vara säker på att sitta tryggt i båten. En behöver inte alltid pressa sig själv till sina gränser; ibland kan en trygg och välkänd tillvaro vara en stabilitet uppå vilken jag kan vila, innan jag återigen kastar mig ut på nya äventyr."

 

Optimistiska Erika och pessimistiska Karin köpte sina glassar, och njöt båda av de val som de gjort. Förnekas kan dock ej att det inte hade varit en enkel eftermiddag för de båda vännerna. Beslut kräver att fattas, och alla har vi våra egna syner på vilka vägar som känns mest rätt att ta. Vill vi fortsätta längre in på den väg vi redan går, i hopp om att en dag har följt den stigen till sitt slut, och därmed vara en av de mest erfarna och kunniga människorna på ämnet? Eller ska vi hela tiden prova nya saker, se saker och ting ur ett vidare perspektiv, och lära oss mycket på många olika teman? Ingens val är den andres lik, och ingens val av väg kan vara mer eller mindre rätt, så länge vår färd tar oss någonstans.

 

Skönt ändå att sommaren snart är över. Det är ju bara under denna blomstrande tid som dessa svåra, livsavgörande, och ibland lite riskabla, beslut måste tas.

 

Karin (Vanliga Karin. Inte pessimisten.)