Första texten
Det snöar utanför mitt fönster. Snön lägger sig kritvit och fluffig på hustaken, men på asfalten smälter den bara och bildar pölar. Det skulle kanske varit avslappnande, idylliskt, om det inte snöfallet vore så kraftigt. Det blåser också, och snön är så lätt att det bildas små virvelvindar; som tornados sveper de fram; mållöst, utan riktning; fram och tillbaka svävar flingorna, och det blir svårt att urskilja vad som är upp och ned. Pölarna på marken börjar mer och mer likna sjöar. Nej, förresten, hela gatan är en flod; asfalten skymtas iskall och svart där under, men den är täckt av decimeterdjupt vatten, och därför vågar jag inte gå ut. Inte just nu. Inte än.
När jag anlände igår kändes snön betryggande. Som hemma. Även när jag stod ensam och vilsen, utan kommunikationsmedel och släpandes på min tunga packning, kunde inte snön störa mig. Aldrig har jag uppskattat hur vacker en snöstorm kan vara som när jag värmde mig inne på ett café och betraktade det hela genom fönstret. Det kanske bara var lättnaden som sköljde över mig efter att jag löst ett nyss helt olösligt problem - så kändes det i alla fall då. Men som den eviga filosof och överanalyserande person jag är tog jag symboliken till hjärtat och tänkte att det säkert var ödet. Egentligen var det nog bara panik. Det är därför snökaoset som pågår just i skrivande stund känns så isande kallt och ovälkomnande: för att jag inte behöver ge mig ut i det. Igår var de friska vindarna en väg ut ur rädslan och osäkerheten; idag kommer de bara beröva mig på den trygghet jag känner på den här sidan av fönstret.
Imorgon ska det ha slutat snöa, sägs det. Våren nalkas ju, eller åtminstonde borde den det. Jag kommer nog ändå vara lite rädd för att gå ut. Det är bristen på kontroll som skrämmer mig, samtidigt som jag vet att det enda sättet för mig att återfinna kontrollen är att ge mig ut dit. Jag har intalat mig själv att allt jag behöver är lite tid, och det ska jag ge mig själv. Det gör dock inte det hela mindre läskigt nu. Men om en månad kommer det mest skrämmande vara hur fort allt har gått, och då vill jag inte stå där och känna att jag har gömt mig från en snöstorm som för länge sedan mojnat.