Ironi med Karin

Det enda som är svårare än att börja är antagligen att inte sluta. Det kanske känns lätt de första dagarna, kanske till och med veckorna om en är så pass motiverad och självdiciplinerad. Förr eller senare kommer det dock komma svackor, det tror jag vi alla har upplevt i någon form, under någon period i livet. Saken med svackor är att de är oundvikliga, och likt problemet med höga förväntningar, ofta starkt sammanlänkande med nalkande besvikelser. Besvikelser tror jag vi redan kommit överrens om att de är tråkiga och, i olika hög grad, smärtsamma. Därför är det lätt att börja frukta dem. Om en är rädd för att bli besviken vågar en aldrig sätta förväntningar, inte heller vågar en påbörja något, utifall den med största sannolikhet kommande svackan skulle slå till. Med det sagt vill jag lugna er genom att berätta att jag faktiskt har överlevt mer än tolv timmar som innehavare till den här bloggen utan att hamna i en svacka. Ja, tack, det känns som en bra början, och nej, tack, inga applåder. Jag kan inte ens höra dem genom skärmen ju. Herregud, lugna er.

 

Om jag nu (ännu) inte förlorat motivation och självdiciplin gällande skrivandet av meningslösa inlägg på bloggen jag kallar Ironi med Karin, varför skriver jag då detta? Dels gör jag det som en varning (igen), då detta faktiskt inte är tänkt att vara en så kallad "vanlig" blogg. Med det menar jag en slags digital, icke-privat dagbok, som säkert på otaligt många plan är mer intressant att läsa. Min tanke, och min (kanske något höga) förhoppning, är att jag ska fylla mina inlägg med något jag tycker är värt att dela med mig av. I den kategorin inräknar jag tyvärr inte särskilt mycket av min mycket händelserika, och absolut inte melankoliska vardag. Om detta var vad ni hade önskat att läsa om, är jag ledsen att utsätta er för det jag tidigare varnat er så grundligt för; besvikelse. Här kommer ni inte kunna lära känna mig mycket bättre än vad ni redan gör, men samtidigt; vad är mer jag än de ord som jag skriver? Kanske är det en helt ny sida av mig som vi tillsammans kommer lära känna i den här bloggen, och detta blev nu helt plötsligt otroligt mycket djupare än vad tanken var från början.

 

Nu när vi har det här avklarat - början, och även början på fortsättningen - vill jag äntligen passa på att önska er välkomna! Om framtiden är lika ljus för den här bloggen som mitt ansikte kommer vara efter förlorade soltimmar på grund av detta nyfunna skrivande, ses vi förhoppningsvis här snart igen!

 

Ta hand om er

 

Karin