Ironi med Karin

Det är svårt att börja igen. Mina fingrar som förut kliade och stack i sin längtan efter att forma ord är nu stela och svåra att styra. Hjärnan är trögflytande som sirap. Men jag gör det i alla fall. Jag skriver med målet att bli färdig, och en återupplivad, om än något trött, envishet som pushar mig. Envisheten som alltid har varit den som tagit mig någonstans, som än idag är vad som tar mig upp ur sängen och ut i världen under de dagar då det känns lite för omöjligt. Nu hjälper den mig att hjälpa mig själv, genom skrivandet.

 

Jag hade tänkt att min första, nya text skulle bli en resekrönika, men i och med att jag idag firar sex månader sen min hemkomst från nämnda resa, och att en sådan krönika inte ens är i närheten av påbörjad, än mindre avslutad, valde jag att vänta med den ytterligare ett tag. Dessutom kändes det lite som att ta sig vatten över huvudet; att skriva en text med sådana krav på sig (ställda av mig själv, såklart) skulle vara att be om en aning för mycket från en person som knappt vet vad hon ska skriva i sin dagbok längre.

 

Vad är det jag skriver nu då? Kanske att vi skulle kunna kalla den en kom-igång-text, med tillhörande ursäktande ton och dåliga bortförklaringar. Som om detta var skrivet för någon annan än mig själv. Å andra sidan är det faktiskt mig själv jag borde be om ursäkt, av många anledningar. Dels för att jag ännu en gång svikit mig själv när jag bestämt mig för att träna på att skriva, i hopp om att någon dag "bli bra" på det, dels för att jag hela tiden ställt dessa krav på mig själv, som har avskräckt mig från att skriva för att min hårdaste och mest orättvisa kritiker (jag) kommer smutskasta det jag presterar och presenterar.

 

Var får folk inspiration från? Ända sedan jag abrupt slutade skriva regelbundet förra hösten har jag haft brist på just det. Vad ska jag skriva om? Det finns inget. Det är kolsvart, tomt, helt blankt i mitt huvud. Det finns ingenting. Men eftersom jag vill skriva, eftersom jag älskar att skriva, eftersom sättet jag vill finnas på är via text, skriver jag nu om "ingenting". Jag har försökt tidigare, tro mig det har jag, men "ingenting" är så oändligt, så gigantiskt, så ouppnåeligt att idéer och texter spretar åt alla håll, och om inte jag kan läsa och förstå dem, varför skulle andra då göra det?

 

Om envisheten kunde ta mig ända längst ner på den här sidan, varför skulle den inte kunna ta mig vidare? Det kan den, det vet jag, men ingen brasa kan brinna utan bränsle, och min envishet har stått orörd så länge att jag trodde den hade slocknat. Nu vet jag att den finns där, och att om jag skulle kunna, skulle vilja, återantända den kan det bli bra igen. Kanske till och med ännu bättre, för det är ju det jag vill. Jag ska försöka, så som jag har försökt nu i över ett år. På något jävla sätt ska det väl gå.