Andra texten
Om att känna sig ensam.
Jag vet inte varför det helt plötsligt känns rätt att skriva om ensamhet. Det är inte som att jag känner mig mer ensam nu än tidigare, eller som om tanken aldrig slagit mig förrut. Det har den, men jag har aldrig vetat var jag ska börja. Jag skriver inte det här (eller något annat heller, för den delen) för att någon ska tycka synd om mig, eller för att avslöja en hemlighet: jag har i princip alltid känt mig ensam, och även om jag oftare än aldrig skämts lite för det, har jag aldrig försökt intala någon något annat. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska börja. Men nu ska jag i alla fall försöka.
Det är en speciell känsla att gå runt på gatorna i en stad som inte är ens egen, och försöka intala sig att det är just det: min stad. Jag känner mig utstirrad, men samtidigt helt osynlig. Jag är ingen turist, men samtidigt ingen riktig invånare. Jag älskar atmosfären, omgivningarna, arkitekturen, människorna. Jag älskar allt, utom mig själv, och därför kan jag inte bli en del utav staden.
Sen har vi det här med att spendera tid med sig själv. Något jag är bra på, van vid, trivs med. Jag är hellre själv, än med människor som inte vill vara med mig. Ibland är det svårt, ibland det enda jag klarar av. Det blir svårt när jag känner att jag är den enda ensamma, eller när jag inser hur annorlunda jag är som inte klarar av att umgås på samma sätt som andra, eller i samma sammanhang. Många skulle nog råda mig att bara skita i det, följa strömmen och umgås på alla andras villkor, men det fungerar inte så. Det kanske skulle gå om jag inte hade behövt klara av det själv. Det leder också in oss på det tredje och sista ensamhetsfenomenet:
Att vara ensam med andra. Det är antagligen den värsta sortens ensamhet, eftersom den är så fruktansvärt påträngande. Ensamhetsbubblan jag ofta befinner mig i blir trängre, den omfattar bara mig och ingenting annat. Det blir så tydligt var gränsen går; mellan mig och exakt alla andra. Det blir också som ett kvitto - svart på vitt - att till och med när en anstränger sig är det inte tillräckligt. Jag är inte tillräcklig. Och den ena sidan av mig själv vill dra sig undan, och den tänker att det kommer finnas någon någongång som jag vill vara med och som vill vara med mig precis som jag är och som jag vill vara. Den andra sidan är så jävla rädd att det kommer vara såhär jämt. Inte för att jag inte klarar av att vara ensam, utan för att jag kommer tappa hoppet om jag kommer till den insikten.
Nu har jag skrivit lite om ensamhet. Det var inte alls det här jag ville ha sagt, men nu har jag skrapat lite på ytan i alla fall. Vilket är bra, för om jag ska kunna skriva sådant jag egentligen vill skriva måste jag gräva djupare. Ett spadtag åt gången.