Ironi med Karin

Om att oroa sig

 

Solen går ner kvart i åtta på kvällen. Då går jag ibland längs stranden, rakt väster ut, med solen som en stor blodapelsin precis framför mig på himlen, tills den har dykt ner i havet bakom horisonten. Kvar blir bara en strimma av rött som leker på ytan ett tag, och då blir det bråttom. Skymmningen vilar över staden, men än är det inte helt mörkt. Jag vänder och går i rask takt tillbaka samma väg som jag kom; när jag är hemma är det ännu inte helt kolsvart. Jag drar en lättnadens suck och tänder lampan i taket.

 

Listan är färdigställd. En bra blandning den här gången: både lite färskt från frukt- och grönsaksavdelningen och andra basvaror, som olivolja och yoghurt. Inte som förra gången, som tur är; nu kommer det se ut som om jag vet vad jag gör. Rutten genom lokalen är uppgjord, och ganska logisk den här gången - skönt. Jag funderar på att skita i brödet, för att slippa gå längst bort från kassorna. Det skulle innebära en lång promenad när jag väl är klar: många potentiella krockar. Så får det bli, bestämmer jag, reser mig upp och går ut. Tvåhundra meter till mataffären. Musikvolymen är på åtta pluppar medan jag går, drar ner till sex när jag kommer in. Låter solbrillorna sitta på. Då ser jag fortfarande på långt håll, men behöver inte ta ögonkontakt med någon. Två varor avklarade. Kexen finns längst in i butiken. Check. Nu mot oljan. Vart fan är den? Jag måste gått förbi gången med olja, men nu när jag ändå är här kan jag ju köpa bröd ändå. Samma väg tillbaka. Där är den! Jag kollar listan lite snabbt - fan, jag glömde yoghurt! Kyldisken är åt helt fel håll mot kassorna, dessutom har jag redan gått förbi den här jag gick mot kexen. Nu har jag ju bröd i alla fall, tänker jag, raderar listan och går mot självskanningskassorna.

 

Med örat tryckt mot dörren in till köket lyssnar jag efter eventuella livtecken där innifrån. Jag hör någon röra sig, men är ganska säker på att det kommer från rummet bredvid. Det låter för långt borta, men jag hinner komma på en krisplan ifall jag skulle ha fel. Jag kan alltid låtsas att jag glömt någonting, bara skulle kika in, ifall någon jag kände satt där. Ett förberedande djupt andetag och jag öppnar dörren - tomt. Jag andas ut. Mina beräkningar stämmer: någon gång mellan frukost och lunch på en vardag är det alltid tomt. Nu gäller det bara att få det här överstökat så fort som möjligt. Allt går enligt plan tills jag inser att jag glömt köpa vitlök. Fan! Fan, fan, fan - vad gör jag nu? Ett snabbt beslut för att inte slösa tid: jag skiter i såsen och tar istället den färdiga sweet chili-såsen jag har. Inte helt enligt plan, men fortfarande ätbart, och tidsschemat håller. En halvtimme senare, och nu har jag mat för resten av veckan. Ett öra mot dörren igen; en tyst korridor och jag kan smyga tillbaka in till mitt rum.

 

Först in i klassrummet. Jag sätter mig i mitten, inte närmast läraren, men inte längst bort. Plockar upp allt jag behöver. Pärmen först, textboken över pärmen, och på textboken de två små skrivhäftena. Bredvid häftena, fast fortfarande på textboken: pennskrinet och glasögonfodralet. Jackan på ryggstödet. Tar upp en penna för att ha något att hålla i handen. Nästa elev kommer: småprat om helgen. Jag slappnar av lite, ler och skrattar, vill höra allt om deras helger. Någon frågar mig: "It's been okay." Byter samtalsämne. Läraren kommer in, hälsar. Ska jag fråga honom nu? Det är egentligen inget viktigt. De andra pratar med varandra; jag tar chansen. Jag snubblar inte på orden, jag svarar på hans motfråga, skämtar lite, han ler, jag ler. Andas ut. Menade han verkligen det jag trodde? Svarade jag på något helt annat än det han sa? Fan, jag skulle hållit ögonkontakten lite längre, tänk om han tycker jag känns omogen och blyg nu? Vår konversation är slut, och de andra pratar fortfarande, det är tyst runt mig och jag är ensam. Fibblar lite med pennan igen. Snart börjar lektionen. Hoppas jag kan hålla koncentrationen idag, igår missade jag massor när tankarna svävade iväg. Snart börjar lektionen. Tystnad, tagning. Kör.