Ironi med Karin

Behovet jag känner över att sätta en triggervarning på det här inlägget är alldeles för stort. Det enda som är större än min önskan att skriva en text på det här temat, är min önskan att det aldrig ens skulle vara tal om ett behov av att behandla det här ämnet. Jag vet inte hur det har blivit såhär, inte heller vet jag exakt hur, eller när, eller på vilka bekostnader vi ska kunna lösa det. Den psykiska ohälsan kring detta är dock ett faktum som inte går att frånkomma, och därför vill jag härmed varna er: jag tänker skriva om kroppsideal.

 

Det finns mycket som är fel med den värld vi lever i idag. Många människor ägnar sig alldeles för hängivet åt aktiviteter som för mig är något obegripligt, något onödigt, något... fel. Människor mördar andra människor. Människor fråntar andra människor deras rättigheter. Människor försöker bestämma hur andra människor ska leva sina liv. För den omfattande majoriteten är respekten för mänskligt liv en absolut och fullkomlig självklarhet. Den respekten slutar inte då vi så fruktansvärt barnhärtigt låter bli att beröva någon annan på hens existens. Så länge vi försöker tvinga andra till att leva sina liv på ett visst sätt, efter en viss norm, och i en viss typ av skepnad, går vi över den gräns som respekt dras vid.

 

I det här samhället lurar vi varandra varje dag till att tro att vi är helt fantastiskt, helt otroligt accepterande. Alla ska få se ut som de vill (så länge de inte är snyggare än mig)! Alla ska få ha på sig vad de vill (fast såg du hur hen såg egentligen? Ska hen verkligen ha så tighta kläder med den magen...)! Alla får leva efter sin livsstil (sjukt att hen är så smal, fast hen äter så mycket)! Vi lever i en illusion om att smala människor mår bra, och tjocka människor vill bli smala. Ibland vet vi inte ens själva var vi ska dra gränsen mellan tjock och smal, och börjar blanda in vikt och muskelmassa (ja, hen är ju inte trådsmal precis (tjock), men det är ju bara muskler, hen tränar ju som en galning (smal)!). Alltihopa leder till att vi har en önskan att vara de mest hälsosamma, de mest välmående personerna i den aktuella kretsen. För att vara smal är hälsosamt, och alla mår bra av att träna, och med rätt kost kommer vi nå inte bara en bra, utan rätt, vikt.

 

Jag börjar tröttna. Jag börjar bli trött på detta ständiga påpekande av hur andra ser ut, vad andra äter, och hur mycket andra rör på sig. Framför allt är jag trött på betydelsen av de siffror som visas när en människa utsätts för en utvärdering med hjälp av ett mätinstrument för massa. Det verkar som att allt för många har fått för sig att värdet på en människas vikt kan säga mer om nämnda människa än just vad hen väger. Här ska jag avslöja en sanning för er: det kan den inte. Många är snabba att påpeka för en person vars vikt överstiger det optimala för dess längd att så är fallet, och att det kan innebära en hel del fysiska, och likväl psykiska, hälsorisker. Även personer med motsatt problem får ofta ta skit för att deras utseende tydligen avslöjar mer om deras hälsa än vad som är sant. Däremot ges ingen uppmuntran till människor vars vikt, längd och kroppsform inte innebär några som helst problem för deras livsstil. Även hos dessa idealmänniskor, sådana som de icke-perfekta ska sträva efter att vara, hittas problem. "De måste ju tillåta sig själva att slappna av ibland!" "Inte kan det väl vara hälsosamt att vara SÅ hälsosam?"

 

Förstår ni vart det är jag vill komma (hoppas det, för jag har halvt om halvt tappat bort mig. Förlåt, jag är lite trött.)? Vi har fastnat i någon slags ond cirkel där vi ständigt dömer varandra efter hur våra kroppar ser ut, vad vi väger och i vilken mån vi tycker om att motionera. Vi försöker intala oss själva och varandra om att god hälsa ser ut på ett visst sätt, samtidigt som vi bestämt hävdar att varje individ är unik. Är det inte då självklart att den individuella hälsan också är det? Vi har bestämt oss för att en god fysisk hälsa är den gyllene stigen till en god psykisk hälsa, men vore det inte bättre för alla att börja i den andra änden? Varför kan vi inte bara ta hand om varandra, låta alla leva sina liv på sina sätt och börja acceptera de vi är, innan vi försöker ändra på allt annat?

 

Det enda jag vill är att slippa besvikelsen som insikten innebar om att ett trivsamt yttre inte direkt ledde till ett trivsamt inre.

 

Karin