Ironi med Karin

Som myndig medborgare i monarkin Sverige förväntas jag faktiskt ha lite koll på saker och ting. Saker som utbildningsmöjligheter och privatekonomi, ting som kort- och långsiktig livsplanering. Vad ska du bli när du blir stor? Vad ska du göra i höst, och till våren då? När ska du flytta hemifrån? När ska du gifta dig, och med vem, och hur många barn ska ni ha? Varför inte det? Vadå, vill du inte prata med mig?

 

För att vara en person som tänker oerhört mycket, har jag förhållandevis minimalt antal rimliga svar på de här frågorna. För att vara en person som stressar, och grubblar, och undrar över oerhört mycket, är jag förhållandevis otroligt lugn.

 

Kanske har det att göra med att jag fokuserar på sådant som många skulle anse vara "fel" i den situation jag är i för tillfället. Kanske är det bara för att jag ännu inte insett vidden av det ansvar jag bär på, då jag äntligen, efter 18 år som blott en tillhörighet till mina förmyndare, kommit till den punkt då jag fullkomligt livrädd och helt oförmögen till någonting, släpps vind för våg för att "leva". Kanske är det för att jag är helt jävla korkad. 

 

Till synes oberörd ser jag dem djupt i ögonen och säger "Jag vet inte". Det är mitt favoritsvar, och det lugnar ingen, men om jag ler lite hemlighetsfullt brukar de ändå ge sig. De tror att jag har en plan, men faktum är att jag har hundratals, och hela tiden kommer jag på nya, hela tiden avfärdar jag gamla. Den ena planen är mer omöjlig, mer önsketänkande, mer bisarrt ouppnåelig än den andra, som även den är precis lika fantastisk, lika rolig, lika underbar som den första. Ja, jag drömmer om att en gång leva i en dröm, och jag tänker inte lyssna på de som desperat försöker få mig att vakna.

 

Det är modigt att drömma. Modigt, eftersom det är sällan drömmar blir det verklighet, och ännu mer sällan de visar sig vara precis så drömmiga som i den ursprungliga drömmen. Modigt, eftersom du siktar högt, trots att du någonstans inom dig vet att du kommer falla. Modigt, eftersom du omfamnar den kommande smärtan, istället för att fly. Dumdristigt, skulle jag vilja kalla det.

 

Ändå fortsätter jag. Jag tror, och jag hoppas, och jag planerar, och jag tänker, och ibland - ja, det händer faktiskt ibland - gör jag till och med. Trots att jag vet - tro mig, jag vet - att jag inte kommer komma mycket längre än till brevlådan. Men brevbärare behövs ju de också.

 

Karin