Vemod
"Tänk dig att man sitter på en badstrand,
Fast på hösten.
Sedan sommarn tagit slut.
Alla träd har bytt till gult,
Men din mun minns ändå smaken av en strut.
En kall glasstrut.
Och du minns hur god den var,
Och då blir du lite glad,
Fast det är en väldigt kall och kulen, mulen dag idag.
Ledsen för att hösten är så ful.
Glad ändå för sommaren var kul."
Så beskriver mina barndomshjältar Anders och Putte känslan av vemod. En känsla som jag som barn kanske inte förstod helt ut; antingen var en ju glad, eller så var en ledsen. Glad var bra, ledsen var dåligt. Känslors komplexitet är något som jag ännu inte riktigt förstått, och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att förstå. Varför ska en behöva känna, när det gör så fruktansvärt ont? Varför ska det göra ont, när det är det mest naturliga som finns?
Vad är det som gör att jag kan ångra att jag en gång var lycklig, bara för att konsekvenserna av den lyckan gör mycket ondare än vad jag ansåg att lyckan var värd? Det är en omöjlig, löjlig, helt absurd tanke. Vad är det som gör att jag kan vara övertygad om att den tanken är så absurd, så löjlig, så omöjlig, och ändå låta den stanna i mitt huvud, göra sig hemmastad och trivas? Varför är det så lätt att råda andra till lycka, men att själv följa de råden är den svåraste utmaning jag någonsin ställts inför?
Jag önskar att det var lika enkelt som det låter. Att minnas med glädje, men att fortsätta blicka framåt. Att se tillbaka på det som var, och se en utveckling, inte ett patetiskt förflutet. Att förstå att den lyckan aldrig kommer tillbaka, men att det fortfarande finns möjlighet till lycka, om än i en annan, kanske helt oväntad form. Jag vill känna allt det här, men istället känner jag vemod. En komplicerad känsla, en känsla av nostalgi, en känsla som klänger sig fast vid det som var, som vore den Humle i en övervuxen trädgård. Den drar mig baklänges lätt som om jag var ingenting, och det är klart att det gör ont.
Jag låter det värka. Jag låter smärtan förenas med mig, jag låter den omfamna mig och dränka mig, men endast med vetskapen om att när den minst anar det, kommer styrkan återvända och jag kommer slå mig fri. Jag måste tro att det ska hända, för vad är vi egentligen utan hopp om framtiden. Och jag måste låta det göra ont, för det är det mest naturliga som finns.
Karin